torsdag 23 januari 2014

Medmänsklighet?

Jag har dålig balans.
Jag har MS.
Jag har ingen känsel i vänsterfoten och därför sätter jag den oftast snett så att jag snubblar på den.
Idag var det halt ute.

Jag bestämde mig för att gå till biblioteket för att lämna lånade böcker och kanske låna nya, och sedan gå hem igen. Inte för att jag var tvungen, utlåningsperioden tog inte slut förrän i mitten av nästa vecka, utan för att jag behövde frisk luft och få röra på mig lite mer än jag gör här inne.
Jag lindade vänsterfoten enligt läkarens order, så som jag går så riskerar jag stukning när som helst och vi var tveksamma kring om jag ens skulle känna om jag stukar foten, och tog på dubbla strumpor för att ha mer stadga.
Det var så tunt lager is att mina broddar inte fungerar, de slits bara mer än de hjälper om där inte är snö eller is att gripa i, så de lämnade jag hemma.

Jag gick långsamt men halkade ändå. Eller snubblade till.
Jag för min egen del börjar tyvärr vänja mig vid det nu, men jag blev bestört över bristen av medmänsklighet ute idag.
Jag blev knuffad av folk som gick förbi så nära mig de bara kunde, vilket i vissa fall ledde till att jag snubblade till och föll. Personerna vände sig knappt om och brydde sig inte om att be om ursäkt eller hjälpa mig upp.
Jag ramlade av mig själv, och folk tittade bara på mig.
Någon skrattade men det var bakom mig och jag kan därför inte vara säker på att det var åt mig.
Jag blev utskälld för att jag gick för sakta, många "Men kom igen då!!"sas.
En bil stannade för mig vid ett övergångsställe, men innan jag kommit halvvägs så hängde föraren sig på tutan.

Så gör man väl ändå inte?
Är det inte vanligt folkvett att vara såpass artig att man i alla fall ber om ursäkt eller hjälper mig upp?
Och jag lovar att trottoaren är tillräckligt bred för att du ska kunna gå förbi utan att knuffa till mig.
Och bilföraren... Om du har så förbaskat bråttom, varför stannade du för mig?

Jag var ute i ungefär en halvtimme. Ramlade 8 gånger varav hälften för att någon knuffade till mig när de skulle förbi mig.
Ingen av gångerna var det någon som hjälpte mig upp eller ens frågade om jag var okej. De bara tittade och gick vidare.

Jag kom hem, mer än måttligt irriterad, med skrapat ben och grus i håret.
Idag var enda gången som jag någonsin tänkt "Jag önskar att jag hade en rullator". För då hade jag haft något stöd när jag skulle ta mig upp.
Kanske någon förståelse för folk runtomkring.
Eller hade jag blivit utskrattad?

Jag vill inte skriva det här för att gnälla inför till stor del okända människor, utan för att få alla att tänka till på hur det känns på andra sidan.
Så snälla, visa medmänsklighet!
En liten sak betyder så mycket mer än man tror om man är på mottagande sidan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar