torsdag 10 april 2014

Glåpord

I morse så tog jag bussen upp till smärtrehab. Jag började 8.30 så bussen var knökfull och vid stationen så funderade jag på att gå av och gå resterande väg då jag kände mig klaustrofobisk av alla människorna. Men jag stannade.

När min hållplats kom så reste jag mig när bussen stannade för att gå ut, och då hoppar bussen någon meter fram med ett ryck.
Och jag tappar balansen.
Jag ramlar mot mannen som satt bredvid mig och landar lite halvt över hans ben.
Och han knuffar ner mig på golvet och kallar mig "Jä*la kryppling!"
Två äldre damer hjälper mig att komma upp och den ena samlar ihop mina stavar och saker och ger till mig.
Jag går av bussen och är irriterad, på mig själv.
För att jag ramlade.

Inte förrän flera minuter senare så blir jag irriterad över vad han kallade mig.

(Och sedan började jag tänka att han kanske har lite rätt)

Jag har MS.
Jag har en sjukdom som satte mig i rullstol en vecka.
Som kanske gör det igen.
Varje dag jag går upp från sängen, varje dag som jag går och står, är en vinst.
En seger.

Ja. Jag har MS.
Ja. Jag ramlar. 
Jag kan ramla över dig och det är helt okej att bli irriterad.
Det gör säkert jätteont.

Men du får inte kalla mig sådant bara för det.

Jag kan gå.
Jag kan stå.
Jag har svårigheter, men vem har egentligen inga svårigheter?
Mina är bara väldigt märkbara.
Vad har du för svårigheter?
Jobb? Sociala kontakter? Träning? Kost?

Jag har ramlat 11 gånger idag. Fått näsblod 4. Stukat handleden och skadat några tår. Spillt ut en kopp kaffe och tagit sönder en mugg.
De svårigheterna syns.

Ibland så önskar jag att jag hade kunnat förklara bättre. Så att ni förstår.
Men så inser jag att vissa personer hade inte lyssnat.
Men om jag hade möjlighet, om jag kunde, så skulle du fått tillbringa en dag med mina ben.

Hur kan jag egentligen förklara hur det känns att inte känna?
Att bara ana att där är något nedanför knäet?
Hur det känns att knäet helt plötsligt blir till gelé och bara försvinner under mig?
Hur kan jag förklara den osäkerheten?

Jag är ute och går dagligen.
Jag vet att jag kan ramla ute.
Jag vet att jag kan ramla inne. Jag ramlar dagligen så jag är nästan van.
Jag vet hur jag ska ta mig upp. Hur jag kan ta mig upp.

Jag är osäker. Rädd. Orolig. Nervös.
Hur illa kommer jag att skada mig nästa gång?
Kommer jag att bryta något?
Hur klarar jag mig om jag bryter något?

Men jag gör det.
Jag går ut dagligen.
För jag vill och MS ska banne mig inte ta det ifrån mig.

Jag är beredd på att ramla.
Jag är beredd på att ta mig upp själv.
Men jag är inte beredd på glåpord.

Du har ingen rätt att kalla mig något när du inte har en aning om vad jag går igenom. 
Ingen rätt alls.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar