torsdag 27 augusti 2015

Neuropsykiatrisk utredning

Jag har skrivit på detta inlägg i månader, och tvekat till om jag ens skulle skriva det ungefär lika länge. Men att inte skriva vore att dölja, och jag har dolt det tillräckligt länge

Var ska jag börja?

Med min barndom?

Jag har bara en handfull med minnen från min barndom, kanske två.
Och så en del som jag fortfarande inte kan säga med säkerhet om jag verkligen kommer ihåg det, om det var en dröm eller något jag läst, eller om det bara är att jag har memorerat att andra sagt det om något som hände.

Så, en dum start.

Fast jag tror inte att det finns en bra start. Inte vad jag lyckats hitta hittills.

Så låt oss bara hoppa rakt in i det.

Under smärtrehab så hade jag ett par läkartider med ansvarig läkare på avdelningen. Vi pratade om allt och mycket om min familj och hur jag fungerar ihop med de. Jag tror vad jag sa , hyfsat ordagrant, var:

Ibland kan vi sitta, vi sex, vid middagsbordet och prata. De säger något och någon, Mamma,Syster eller Svägerska, börjar skratta. Jag förstår alla ord men jag ser inte det roliga, och de kan skratta så att de gråter och jag sitter där som ett frågetecken.

Jag har sagt detta många,många,många gånger och till många,många,många olika personer.
Han var den första som snappade upp en sak och frågade.

Hittar ni vad?

...jag ser inte det roliga

Jag menade det bokstavligt.

När jag inte förstår någonting, så dyker det upp i text framför mig. Jag ser fortfarande rummet/personen/bordet/etc. men det är som om någon skriver med en penna rakt över allt meningen som precis sas/lästes. Det har varit så väldigt länge, så långt tillbaka som jag kommer ihåg - om inte alltid, det vet jag inte.

Vi pratade mer och sedan sa han orden autistiska tendenser.

Vi hade inte tid att gå in på det djupare då, men några dagar senare var jag iväg och på skoj gjorde jag mensas IQtest, ett BaronCohen-test och ett till som jag har glömt namnet på.

IQtestet var det roligaste jag gjort på länge - Men jag tror fortfarande inte på resultatet. Jag är inte så smart.

Halvvägs genom BaronCohentestet så visste jag vad det skulle visa - Och det kändes som om en stor sten lyfts från axlarna.

Kunde det förklara hur jag känt mig alla dessa år?

Mina problem? Hur jag tänker? Vad jag menar?

Jag pratade med mina föräldrar - och de hade liknande upplevelse som jag hade.
Jag berättade för min syster i bilen och hon nickade och frågade sedan vad vi skulle ha till middag. När jag frågade om hon inte hade några frågor så svarade hon:

Nej. Jag har alltid vetat att du är annorlunda och sedan den där Big Bang theory så vet jag att du är som han Sheldon. Du har själv sagt att du föredrar siffror framför människor.

- Ja.. men det var år sedan jag sa det?

Ja. Men det var så jäkla dumt sagt att jag kommer ihåg det. 

Jag tryckte på att jag ville ha en utredning.
Jag vill veta vad det är. Varför. Hur.

När jag var liten/yngre så tyckte inte mina föräldrar att jag var på samma nivå som andra jämnåriga - men fick något dumt svar om att alla är olika och inget hände.

Jag har gått till kuratorer och psykologer sedan tonåren och bara fått dumma svar därifrån.

Alla känner sig udda ibland. 
Vad är normalt?
Alla är vi olika

Nu är jag inne i en neuropsykiatrisk utredning.

Jag vet inte vad den kommer att visa , jag är inget skolexempel på någonting, men den kommer att visa något. För något är där.

Alla dessa år har jag trott att det var något fel på mig, att jag var korkad, trögtänkt, dum i huvudet.

Jag blev mobbad större delen av skolgången för att jag var annorlunda. Förr eller senare så lär man sig att dölja de sidorna. Tyvärr. 

Jag har alltid känt mig annorlunda. Utanför.
Som att jag sitter i en glasbubbla och ser på. Som att jag talar ett annat språk. Som att jag är programmerad fel.

Jag har väldigt svårt för ironi, sarkasm, dubbelmeningar, bildligt talat/ metaforer / ordspråk.

Jag tycker inte om kroppskontakt. Kramar när man träffas/säger hejdå/ någon är ledsen samt hålla armkrok är okej men något annat än det eller plötsliga kramar är fruktansvärt stressande.
Jag älskar att ha djur nära mig och jag kan tycka om att hålla små bebisar när de fortfarande bara är knyten som inte rör sig - men jag är obekväm så fort de kan gripa efter saker.
Under utredningen kom det fram att jag redan som bebis tyckte bättre om att somna i sängen ensam än i famnen hos någon. 
 Jag låter som en robot - känslokall/ känslolös - när det ställs frågor om sex.
Jag kan förstå det ur ett reproduktivt tankesätt, men inte njutningsdelen.

Jag är väldigt logisk.

Jag har väldigt livlig fantasi. Jag har fantasivärldar som jag kan plocka fram när jag är uttråkad där jag kan vrida och vända på allt, där jag vet allt om karaktärerna och där allt fungerar.

Jag tycker om att vara ensam. Redan som litet barn lekte jag bäst själv - och när pappa skulle leka med mig för att han hade hört att det var bra , så satt jag och stirrade på honom tills han gick innan jag fortsatte.

Jag blir stressad av folk. Folksamlingar. Köer. Fester. Kalas.

Jag kan bara fokusera på en sak i taget - med undantag för virkning av mormorsrutor och se en film jag sett tidigare. Om jag pratar med en person på en fest så stänger jag ute allt annat. Min syster har testat detta genom att sitta två stolar bort och kalla mitt namn tills jag reagerar. Det tog tid.
När jag var iväg och skulle köpa kamera och mobil så stod säljaren och pratade och det sattes plötsligt igång hög musik. Jag tappade allt. Säljaren kunde lika gärna ha strippat och börjat hjula runt framför mig och jag hade inte märkt det.

Jag planerar. Allt. Att inte ha en plan är fruktansvärt stressande och det är lika illa om det finns en plan men den förstörs.
Som när jag skulle iväg och handla med mamma. Vi sa en tid då hon skulle vara här och hämta mig. Då var jag klar och stod vid dörren med skor på, väskan över axeln och telefonen i handen.
Jag fick tvinga mig själv att vänta fem minuter innan jag ringde.
Då var hon försenad och körde precis hemifrån och skulle komma en kvart senare.
Under den kvarten stod jag kvar. Vid dörren, med skorna på och väskan över axeln.
Att ta av sig, gå och sätta sig och sedan göra om allt igen fanns inte ens i tanken.

Jag har rutiner. Saker jag måste göra, i en viss ordning.

Jag måste se helheten för att kunna uppskatta och gå vidare in i detaljerna.

När jag blir intresserad av något så nördar jag in mig helt.
Harry Potter. Virkning. Självhushållningsdrömmen.

Jag älskar att lära mig saker. Läsa - gärna faktaböcker. Universitetet. Kvällskurser. Internetkurser och Summits.

Problem som inte har en dokumenterad lösning triggar igång mitt intresse.

Jag har lätt för att zooma ut. Jag kan förlora mig själv helt i tankar och glömma var jag är eller vad jag gör.

Jag har svårt att förstå ansiktsuttryck. Om du skrattar eller gråter så har jag koll men allt där mellan är gråzoner.

Jag förstår inte småprat. Man ställer frågor man inte bryr sig om svaret på och man svarar med lögner. Varför inte bara säga vad man tycker eller vara tyst?

Jag är för det mesta tyst på kalas. Och jag förstår inte varför det tar sådan tid. Man kommer, man gratulerar, man äter - mat och/eller tårta, man ger presenter som öppnas och man går. Allt det här pratet mellan kan jag hoppa över.

Sociala interaktioner tröttar ut mig fullständigt. Dagen efter ett kalas eller liknande sover jag mer än tio timmar, klarar inte av ljud, har en fruktansvärd huvudvärk och känner mig bakfull trots att jag inte druckit sprit. 

Jag har väldigt svårt att släppa saker. Om jag gör fel på en uppgift så ältar jag det till jag kan göra om det. Om någon sa något jag inte förstod så ger jag mig inte förrän jag får det förklarat.

Jag tycker om att göra samma sak flera gånger på samma sätt.
Se om filmer. Läsa om böcker. Virka 800 mormorsrutor.
Det är en trygghet och är väldigt lugnande.

Jag föredrar djur framför människor.


Det finns säkert en miljon saker till som jag gör annorlunda, men meningen är inte att lista de alla. Dessa räcker.

Detta är saker som jag tänkt/tyckt/känt i flera år , men som jag alltid dolt för att det inte är socialt accepterat.

Att vara annorlunda är inte socialt accepterat.

Så låt oss ändra på det.

Ja. Jag fungerar inte som alla andra. Något är annorlunda med mig. Min hjärna är kopplad lite lustigt.

Men varför skulle det vara fel?

Herregud om jag ens kunde lägga detta ifrån mig och bli den vanliga person jag drömde om att kunna vara när jag var yngre, så hade jag tappat hela mig själv. Det som gör mig till mig.

Och för att vara ärlig så finns det en del som jag är stolt över.

Min syster använder mig som google, och hävdar att jag är snabbare och mer tillförlitlig.

Jag läser fler böcker i månaden än någon annan i min familj.

Jag är väldigt bra på att lyssna på folks problem och kunna sätta mig utanför relationen för att ge logiska svar istället för känslomässigt styrda.

Jag är väldigt, väldigt, väldigt sällan sen.

Jag får gjort väldigt mycket som jag inte haft tid till om jag haft en kärleksrelation.

Jag är smart.

Och jag är väldigt trött på att behöva dölja allt det.

Detta är jag.



2 kommentarer:

  1. Du verkar vara en väldigt bra person att känna. Alla är vi olika men att verkligen känna sig annorlunda och utanför måste vara jobbigt. Jag hoppas att utredningen ger dig åtminstone en del av svaren om dig själv!

    //Erika, haddokverkstans storasyster och bästis med pysselnabon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var väldigt jobbigt när jag var yngre och bara ville passa in någonstans, men nu kan jag förstå mer. Jag önskar dock att jag hade fått göra utredningen mycket tidigare då jag tror att det hade hjälpt så mycket redan då. Men nu gör jag det så jag hoppas att den känslan försvinner allt mer och mer i framtiden :)
      Jag har mycket bättre acceptans för det nu, och jag hade inte ändrat det om jag kunnat nu- men jag hade gjort det för en 10-15 år sedan utan att tveka en sekund.
      Det hoppas jag med, och jag hoppas att ni får de svar och den hjälp ni behöver!

      //Erika, läsare av haddokverkstan och pysselnabon (och nu inte längre förvirrad hur ni alla tre hänger ihop!)

      Radera