lördag 28 november 2015

Hur det känns att ha fått diagnos(er)

Som ni vet så pratar jag inte känslor flytande, så det här inlägget har tagit lång tid att skriva. 
Jag ber E ,med flera, om ursäkt för att jag inte svarat tidigare. 

Autismdelen

Jag är lättad över att äntligen veta säkert. Att fått svar och blivit tagen på allvar. 
Jag är glad över att folk till slut lyssnade på mig, på oss.
Jag är glad över att ha ett ord att beskriva mig med, istället för att behöva rabbla upp alla mina egenheter och problem. 
Jag är förbannad över att det tagit så lång tid innan det hände. 
Jag är irriterad över funderingen hur mitt liv hade varit annorlunda om diagnosen kommit när vi först sökte hjälp, tjugo år sedan. 
Jag är glad att det finns så mycket hjälp att få och jag blir lycklig över att se planer läggas fram för att åtgärda mina problem. 
Jag är förvirrad över mig själv och försöker pussla ihop allting, lägga alla underliga saker jag gjort i fack och försöker förstå mig själv bättre. 
Jag är lättad över att jag förstår så mycket mer nu än tidigare.
Jag är orolig att någon kommer att hantera det dåligt, hittills har alla i min närhet tagit det riktigt bra vilket får mig att vänta på katastrofen. 
Jag är lite ledsen över att det faktiskt blev en diagnos. Jag vet att det är diagnos som inte gör mig illa utan bara hjälper, men det hade varit skönt att inte fått en diagnos till. Att kunna få vara sedd som "frisk" i ett sammanhang. 
Jag är irriterad över hur många idiotiska kommentarer och förutfattade meningar jag kommit i kontakt med. 
Jag är förvånad över hur lätt min familj och släkt tagit det. Jag tillbringade dagar med att oroa mig helt i onödan. 
Jag är förvånad över hur lätt det har blivit att prata öppet om det. Första gångerna hos psykologen led jag helvetets alla kval och kände mig som en känslokall robot och psykopatisk när jag svarade det som samhället berättat för mig är fel. Att få reda på att det kanske är annorlunda att tänka och tycka vissa saker, men att det verkligen inte är fel och att jag inte är ensam om det är så fantastiskt att jag gråter av glädje. Det har förändrat hur jag tänker och vad jag tycker om mig själv och jag kan inte tacka psykologen nog för det. 

Depression/Ångestdelen

Jag är irriterad över att jag misslyckats med att hålla det i kontroll.
Jag är förbannad för att jag inte kunnat hantera det själv, att jag behöver hjälp känns som en besvikelse och ett stort nederlag.
Jag är ledsen över att det faktiskt är så illa.


Så hur känns det?
Är blandat ett godkänt svar? 

Överlag är jag positiv. Glad och positivt överraskad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar